Politisk Karriär

Mandelas vänner ville få honom intresserad av politik och lyckades övertala honom att följa med på ett av African National Congress (ANC) partimöten. Mandela tyckte mötena var intressanta, alla fick komma till tals och säga sin åsikt. Mandela lyssnade mest, precis som han lyssnat på hövdingarnas möten när han varit mindre. Det var när han följde med på en demonstration mot en prishöjning av bussbiljetterna som Mandela slutligen blev intresserad av politik. Mandela gillade känslan av att demonstrera och imponerades när han såg att bussbolaget fick ge vika till följd av demonstrationen. 1942 blev han medlem i ANC.

Mandela fortsatte arbeta på advokatkontoret och studera juridik. Men han blev mer och mer intresserad av politik och det tog alltmer av han tid. 1944 bildade han och vännerna Sisulu och Tambo ANCs ungdomsförbund, African National Congress Youth League (ANCYL).

1948 vann Nationalistpartiet (Nasionale Party NP) valet i Sydafrika, där såklart inga svarta fick rösta. De införde en ännu tuffare raspolitik som de kallade apartheid. Det innebar bl.a. vita och svarta inte fick gifta sig med varandra, att människor delades in i olika raser och att varje ras skulle leva åtskiljt från. Detta ledde till att familjer fick flytta och familjer där familjemedlemmarna tillhörde olika raser blev splittrade.

Mandela engagerade sig i kampen mot apartheid. Med inspiration från Indien och deras frihetshjälte Mahatma Gandhi försökte man förändra lagarna genom en icke-våld kampanj. Men det var svårt att organisera ett riktigt motstånd. Det fanns många personer och åsikter inom ANC, alla ville göra på olika sätt. Dessutom fanns det andra motståndspartier som konkurrerade om medlemmarna. Man allierade sig med olika partier för andra minoriteter såsom vita, färgade och indier. Det fanns också olika påtryckningar och stöd till olika partier från andra länder i Afrika. Många utav länderna såg ANC som en xhosastam (xhosa är den folkgrupp som Mandela tillhörde) som manipulerades av vita kommunister och ANCs främsta konkurrent Pan Africanist Congress (PAC) som de verkliga motståndarna mot apartheid.