Frigivning

Protesterna gav efter lång tid resultat och 1982 efter 18 års isolering på Robben Island förflyttades Mandela och tre andra politiska fångar till fängelset Pollsmoor i de södra delarna av Kapstaden. Där behövde de inte arbeta utan kunde ägna sig åt sina fritidsintressen, övarvakningen var inte lika hårda och fångarna hade fler rättigheter. 1985 kom Sydafrikas dåvarande president Pieter Willem Botha med ett förslag om frigivning för Mandela om han gick med på att ge upp den väpnade kampen. Men Mandela vägrade, han sa, att om regeringen fortsatte med deras våld så skulle inte han ge upp sitt våld.

1989 tillträde Frederik Willem de Klerk som Sydafrikas president. Han arbetade för att få stopp på de konflikter som härjade i landet. I oktober 1989 frigavs Walter Sisulu och 7 andra ANC-medlemmar och den 2 februari 1990 höll han ett viktigt tal i det Sydafrikanska parlamentet. Han förklarade att ANC och 33 andra förbjudna politiska partier åter skulle tillåtas, att alla avrättningar skulle ställas in och att alla politiska fångar som inte begått något våldsbrott, däribland Nelson Mandela, skulle bli frisläppta.

Den 11 februari efter 27år, nästa 10.000dagar i fängelse, blev Mandela till slut frisläppt. Samma dag höll han ett tal inför en jublande folkmassa i Kapstaden där han förklarade att den väpnade konflikten måste fortsätta men att han ville jobba för fred och försoning med de vita som hållit honom fängslad i 27år. 1993 fick Mandela och de Klerk ta emot Nobels fredspris i Oslo.

Efter att han blivit frisläppt arbetade Mandela för att ena alla olika folkgrupper och politiska partier. Men våldet fortsatte trots alla ansträngningar och många av ANC:s medlemmar mördades. Trots oroligheterna lyckades man hålla ett allmänt demokratiskt val där alla fick rösta 1994. ANC vann stort och fick 62% av alla röster, Mandela som var ordförande för ANC blev utsedd till president. Som tecken på att man ville försonas med de vita utsågs de Klerk till vice President.

När Mandela tillträde som president hade han enorma uppgifter framför sig när han skulle försöka få igång landet efter apartheidtiden. Det var många som hade stora krav och ville se snabba lösningar. Infrastrukturen behövde förbättras eftersom folk ville ha vatten och elektricitet, nya skolor och sjukhus behövde byggas och man skulle utreda alla de brott som begåtts under apartheidtiden. Mandela gjorde sitt bästa och de allra flesta var nöjda med hur han byggde upp landet igen och hur han lyckades få fiender att försonas med varandra. Men han fick också utstå en del kritik, främst för Sydafrikas invasion i grannlandet Lesotho 1998 och för att man inte vidtog tillräckliga åtgärder för att hindra spridningen av AIDS, något som Mandela erkänt att de kunde hanterat bättre.

Mandela avgick som president och ledare för ANC 1999 och lämnade över till Thabo Mbecki som ledde landet fram till 2008. Trots att Mandela gick i pension fortsatta han arbeta hårt för att stödja organisationer som främjar social rättvisa och mänskliga rättigheter, han har också engagerat sig i kampen mot AIDS. Han har tilldelats mängder med utmärkelser och hyllats över hela världen för sitt arbete för sitt land och sitt folk.